Hälsohysteri – ja tack gärna!

Signerat Hannah Widell

Vad är det som har hänt? Det råder fullständig träningshysteri, alla jag känner är helt övernaturligt hälsosamma och det finns inte längre en enda levande varelse som inte kan rabbla minst sex dieter snabbare än femmans multiplikationstabell. Mina barnfria kompisar tränar ett till två träningspass om dagen. Själv möter jag glatt upp mina väninnor med eller utan barn på SATS för gemensamt tränings/skvaller-pass ett par gånger i veckan och Rosa känner sig lika hemma på Minisats (man kan lämna in sina barn under tiden man tränar) som på dagis.

Jag vet att det var bantningspanik, gympinghysteri och en viss hets på att se ut som Susanne Lanefelt under 80-talet. Men samtidigt levde ju alla då i någon sorts dubbelmoral där de åt vitt socker med sked, slevade glatt in smörpaket efter smörpaket och det var fortfarande tufft att röka. Gärna snygg rumpa och fasta lår men inte hade man en tanke på vad som var bra för hjärta, lever och lungor.

Därefter måste det ha startat en anti-diet-rörelse. Inte en enda gång under 90-talet tog jag och en kompis en powerwalk, än mindre snackade vi yogapositioner och vi drack hellre vodkadrinkar än spirulinadrycker och grönt te. Jag tyckte att alla träningsinrättningar var mäkta skräckinjagande och föredrog tandläkaren framför gymmet. Vi puffade cigaretter och mumsade smågodis utan en tanke på att det skulle kunna göra oss rynkiga och feta.

Jag fick mig en tankeställare när min lillasysters kille fick ett utbrott över syrrans pastavanor. Hon har ätit fullkornspasta och han vanlig. Numera kokar han fullkornspasta till sig själv medan hon avancerat till svart pasta gjort av lika delar kikärtor och alger. När han klagade över att pasta-gränsen var nådd kände även jag att det var dags att fundera på vart vi är på väg. Så jag öppnade mitt skafferi för att göra en liten, liten gallupundersökning. Där hittade jag fullkornspasta, majspasta, glutenfri pasta, en massa burkar med bönor och dinkelmjöl. Skafferiet är helt vete och sockerfritt faktiskt. Det enda som andades lite 90-tal var Rosas (min unge) hylla där det stod snabbmakaroner, potatismospulver och socker till morgongröten.

Som värsta Anna Skipper (hälsocoach i tv-programmet Du är vad du äter på TV3) öppnade jag kylskåpet och synade hyllorna. Jag lovar på all min hälsoheder att Anna skulle ha blivit riktigt stolt. Jag erkänner. Jag är inte bättre än någon annan av mina hurtiga polare. Men vi kanske är precis så bra man kan vara?

För jag måste säga. Det verkar vara först nu vi har förstått att livet är viktigt, att det inte bara handlar om miljöförstöring utan att man lätt som en plätt även kan syssla med kroppsförstöring utan att göra just ingenting. Men frågan är om det kommer att komma en antivåg till? För hur länge orkar vi träna, äta nyttigt och lära oss allt om hälsa? Faktum kvarstår ju att det inte bara är ett påhitt att trettio är det nya tjugo, fyrtio det nya trettio och så vidare. Vi är yngre och snyggare än någonsin i vilken ålder vi än befinner oss. Mina väninnor som just balanserat över fyrtiostrecket är de mest balanserade jag känner.

Det enda som är skrattretande är att jag rent tankemässigt inte mådde dåligt en enda sekund under typ fem år utan att fila på en enda tricep eller tänka på en enda nyttighet att stoppa i min kropp. Det är inte så att hälsohysterin ger mig dåligt samvete och det kanske är det som är det nya detta decennium – att vi kan hantera hälsa och välmående utan att få ätstörningar och ständigt ha dåligt samvete för allt man inte gör.
Jag hoppas att det är dit vi är på väg.